jag lever.
jag har ett mål, förväntningar.
allt är inte inbakat i en enda grå massa längre. det börjar klarna, sakta men säkert.
även fast jag är halvvägs ner till botten, så mår jag bra ändå.
tankarna finns där, oron, rädslan, ängsligheten. ilskan.
och kommer antagligen vara kvar ett bra tag till. men det känns som om att det vänder nu. det kanske är vårkänslorna? att skolan snart är över, föralltid? eller att det faktiskt är bara bra.
det finns faktiskt människor som älskar mig, som bryr sig om mig, och som jag älskar.
påriktigt.
det märks.
och jag säger som du, kärlek till er! KÄRLEK
tack för att ni finns.