jag lever.
jag har ett mål, förväntningar.
allt är inte inbakat i en enda grå massa längre. det börjar klarna, sakta men säkert.
även fast jag är halvvägs ner till botten, så mår jag bra ändå.
tankarna finns där, oron, rädslan, ängsligheten. ilskan.
och kommer antagligen vara kvar ett bra tag till. men det känns som om att det vänder nu. det kanske är vårkänslorna? att skolan snart är över, föralltid? eller att det faktiskt är bara bra.
det finns faktiskt människor som älskar mig, som bryr sig om mig, och som jag älskar.
påriktigt.
det märks.
och jag säger som du, kärlek till er! KÄRLEK
tack för att ni finns.

och nu är allting som var, bortblåst igen.
du är lika underbar som alltid.
och det känns verkligen, att jag älskar dig på riktigt.
jag vet inte hur jag ska tänka, kanske jag inte borde tänka alls?
jag vill lita på dig, tro på vad du säger. men vad har jag för val egentligen?
det är så uppenbart, när du ljuger mig rakt upp i ansiktet. fast ändå inte.
någonstans bakom allt så ser man en liten pojke. en liten liten pojke, naken inför världen. rädd. vilsen. din blick flackar, och pojken skymtar förbi.
i allt du gör är han med. som en påminnelse om att allt faktiskt inte är okej.
du mår inte bra. och det märks.
men det finns ingenting att göra, när du låser in honom inuti dig.
släpp ut honom, släpp ut dig. du måste låta världen se dig rakt in i hjärtat.
det finns ingen som förstår riktigt vad som händer.
knappt jag heller. även fast du försöker prata så räcker det inte. inte om du inte låter dig själv slappna av. hänge dig åt dina känslor. släpp dom lösa. låt dom härja, så blir det bättre sen. jag lovar.
det är inte fel. du är inte fel.
jag älskar dig.

hur hamnade jag här? igen?
gråtandes. ensam. över dig.
jag som skulle vara så försiktig. ta hand om mig själv, inte om någon annan.
men jag lyckades alltså, återigen, att dra det korta strået.
jag förstår inte. jag vill nog inte förstå.
fast, inte ens du har ju förstått. att det faktiskt är dödsdömt.
redan innan det började.
men jag tror inte att jag har gett upp. inte riktigt än.
jag behöver mer.
innan vi skiljs åt.
föralltid.

hur fan kan du göra såhär mot mig? Du förstår inte hur det känns, att det sårar.
men det gör det. jag älskar förhelvete dig. men jag har väl bara varit dumdristig nog som alltid och trott att det är ömsesidigt. men det känns äkta. till och med för att vara du känns det äkta. allt du säger, allt du gör. är det bara ett spel?
jag vet inte längre. jag är väl lättlurad antagligen. jag borde väl lyssnat på de gamla o visa från början. jag vet att jag inte borde försöka mer. att jag bara borde ge upp, lägga mig platt, sträcka upp händerna i luften och gå. men jag kan inte.
det går inte. det gör ont när bara tanken flyger förbi. men jag är rädd.
rädd för att bli sårad. jag vet inte vad jag gör då.
och jag vet inte vad jag gör om jag inte blir det heller, för jag kan inte leva såhär.
du är för fan mitt allt.
fyfan för dig.
fyfan.
jag älskar dig.