Nu när jag vet hur det är?
Jag är inte din värld längre, men du är min.
Jag förstår inte att du kunde göra såhär mot mig.
Du har sårat mig något så otroligt mycket.
Men trots allt så blir det mitt fel ändå.
Vad är det jag har gjort för att du skulle göra såhär?
Du ser det inte som nåt särskilt hemskt. Men det gör jag.
Du är mitt allt, och nu är allt borta.
Trodde att det här var annorlunda, jag trodde att det här var påriktigt.
Men jag hade tydligen fel, eller?
Det värsta av allt är att det är jag som kommer krypandes till dig ändå, efter allt.
Jag hatar mig själv för det.
Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag klarar mig inte utan dig.
Varför blev det såhär?
Jag vill kunna vrida tillbaka klockan några månader, och ha det som det var innan.
Underbart, passionerat, ömsesidigt, som i en dröm.
Du är allt jag vill ha.
Jävla helvete.
Jag saknar dig. Jag saknar det som var.
Jag saknar oss. Ge mig dig tillbaka.
Ge mig det som var.
Det ska vara oss.
Jag kommer aldrig kunna sluta gråta.
Kom hit, håll om mig, säg att allt bara är en dröm.
Snälla?
