Vad ska jag ta mig till?

Nu när jag vet hur det är?

Jag är inte din värld längre, men du är min.

Jag förstår inte att du kunde göra såhär mot mig.

Du har sårat mig något så otroligt mycket.

Men trots allt så blir det mitt fel ändå.

Vad är det jag har gjort för att du skulle göra såhär?

Du ser det inte som nåt särskilt hemskt. Men det gör jag.

Du är mitt allt, och nu är allt borta.

Trodde att det här var annorlunda, jag trodde att det här var påriktigt.

Men jag hade tydligen fel, eller?

Det värsta av allt är att det är jag som kommer krypandes till dig ändå, efter allt.

Jag hatar mig själv för det.

Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag klarar mig inte utan dig.

Varför blev det såhär?

Jag vill kunna vrida tillbaka klockan några månader, och ha det som det var innan.

Underbart, passionerat, ömsesidigt, som i en dröm.

Du är allt jag vill ha.

Jävla helvete.

Jag saknar dig. Jag saknar det som var.

Jag saknar oss. Ge mig dig tillbaka.

Ge mig det som var.

Det ska vara oss.

Jag kommer aldrig kunna sluta gråta.

Kom hit, håll om mig, säg att allt bara är en dröm.

Snälla?

Jag vet inte vad som händer med mig.

Allt känns så jävla hopplöst.

Jag älskar dig, så in i helvetes jävla jättemycket, men är det fortfarande ömsesidigt?

Innan så var jag din värld. Ditt allt.

Nu vet jag inte längre. Du visar det inte på samma sätt.

Var har dina kyssar, kramar, ömhet, & kärlek tagit vägen?

Sex? Jag vet knappt hur det känns längre.

Jag vet ingenting.

Har du tröttnat? Är jag för liten trots allt?

Det kanske bara är inbillning alltihop.

Men det är illa nog. Det känns förjävligt i vilket fall som helst.

Jag gråter konstant. Nästan varje kväll, när du har somnat.

Fast egentligen så finns det inte ett skit att gråta över.

Eller det gör det kanske?

Jag vet inte.

Allt jag vill veta är om du älskar mig. Ovillkorligt, passionerat.

För jag älskar dig.

jag lever.
jag har ett mål, förväntningar.
allt är inte inbakat i en enda grå massa längre. det börjar klarna, sakta men säkert.
även fast jag är halvvägs ner till botten, så mår jag bra ändå.
tankarna finns där, oron, rädslan, ängsligheten. ilskan.
och kommer antagligen vara kvar ett bra tag till. men det känns som om att det vänder nu. det kanske är vårkänslorna? att skolan snart är över, föralltid? eller att det faktiskt är bara bra.
det finns faktiskt människor som älskar mig, som bryr sig om mig, och som jag älskar.
påriktigt.
det märks.
och jag säger som du, kärlek till er! KÄRLEK
tack för att ni finns.

och nu är allting som var, bortblåst igen.
du är lika underbar som alltid.
och det känns verkligen, att jag älskar dig på riktigt.
jag vet inte hur jag ska tänka, kanske jag inte borde tänka alls?
jag vill lita på dig, tro på vad du säger. men vad har jag för val egentligen?
det är så uppenbart, när du ljuger mig rakt upp i ansiktet. fast ändå inte.
någonstans bakom allt så ser man en liten pojke. en liten liten pojke, naken inför världen. rädd. vilsen. din blick flackar, och pojken skymtar förbi.
i allt du gör är han med. som en påminnelse om att allt faktiskt inte är okej.
du mår inte bra. och det märks.
men det finns ingenting att göra, när du låser in honom inuti dig.
släpp ut honom, släpp ut dig. du måste låta världen se dig rakt in i hjärtat.
det finns ingen som förstår riktigt vad som händer.
knappt jag heller. även fast du försöker prata så räcker det inte. inte om du inte låter dig själv slappna av. hänge dig åt dina känslor. släpp dom lösa. låt dom härja, så blir det bättre sen. jag lovar.
det är inte fel. du är inte fel.
jag älskar dig.

hur hamnade jag här? igen?
gråtandes. ensam. över dig.
jag som skulle vara så försiktig. ta hand om mig själv, inte om någon annan.
men jag lyckades alltså, återigen, att dra det korta strået.
jag förstår inte. jag vill nog inte förstå.
fast, inte ens du har ju förstått. att det faktiskt är dödsdömt.
redan innan det började.
men jag tror inte att jag har gett upp. inte riktigt än.
jag behöver mer.
innan vi skiljs åt.
föralltid.

hur fan kan du göra såhär mot mig? Du förstår inte hur det känns, att det sårar.
men det gör det. jag älskar förhelvete dig. men jag har väl bara varit dumdristig nog som alltid och trott att det är ömsesidigt. men det känns äkta. till och med för att vara du känns det äkta. allt du säger, allt du gör. är det bara ett spel?
jag vet inte längre. jag är väl lättlurad antagligen. jag borde väl lyssnat på de gamla o visa från början. jag vet att jag inte borde försöka mer. att jag bara borde ge upp, lägga mig platt, sträcka upp händerna i luften och gå. men jag kan inte.
det går inte. det gör ont när bara tanken flyger förbi. men jag är rädd.
rädd för att bli sårad. jag vet inte vad jag gör då.
och jag vet inte vad jag gör om jag inte blir det heller, för jag kan inte leva såhär.
du är för fan mitt allt.
fyfan för dig.
fyfan.
jag älskar dig.

jag vet inte vad jag gör. jag vet inte vad jag känner, vad jag vill, vem jag är.
jag vill bara bort. NU
skolan är ett helvete. det ger mig absolut ingenting. bara en massa meningslöst skit. gör si, gör så. vad fan ska jag med algebra till om 20 år liksom?
ingenting känns värdefullt längre. Du är inte här, jag är inte hos dig.
och alla fördomsfulla jävla as gör det inte så mycket bättre heller.

Cause you're all I want

you're all I need

you're everything. Everything.

Jag saknar dig så att det gör ont. Förjävligt är det.

Kan inte sova, inte tänka, andas, äta, leva. Bara sakna. Dig.

Varför kan det inte vara enkelt? Okomplicerat? Lätt?

Det måste alltid finnas en krumelur. På allt.

Hursomhelst. Lycklig är jag i alla fall, bland allt saknande.

Livet rullar på. Skolan skiter sig totalt just nu, jag är mer & mer i stallet.

Allmänt bra faktiskt.

Så jag är ganska nöjd, egentligen.

Du är i vilket fall som helst helt underbar.

& jag älskar dig.

ska min värld sluta snurra för din skull?

är det det du vill?

du är här, det känns fantastiskt. allt är rätt, det finns inga barn i afrika som svälter, inga krig, inga orkaner, inga mördare. jag går på rosa moln.

sen åker du, då kommer det tillbaks igen, allt på samma gång.

jag orkar inte mer. vill inte vänta, inte längta, inte sakna.

jag vill bara ha.

dig.

nu.

det är så mycket känslor som bubblar. behöver få ur mig allt.

jag är kär

i dig. och du säger, att du känner likadant.

men jag vet inte. är du verkligen det?
jag vet att det är som det är, och att du säger att det kommer att bli bättre.

men ta tag i det då förfan. gör det nu.

du säger att du inte vill förlora mig, att jag betyder allt.

men se till att inte göra det då.

hur ska jag veta att det du säger faktiskt är sant, efter allt du berättat?
ska jag bara lita på dig, vara lika god trogen som alltid, och bara acceptera att jag måste vänta?
fan, jag mår inte bra av det här.

Det enda jag tänker på är du, jag saknar dig, jag är kär i dig, jag vill ha dig, fattar du inte det?

det känns som om att det är dömt att misslyckas, men jag vågar ta risken.

Hoppa då för fan. våga vägra.

slit dig lös, och kom hit. snälla?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, skrika eller vara tyst.

allt på en gång kanske, förstår du då?

FAN.

Är det fel att vara kär i någon som man inte borde vara kär i?
Eller är det rätt?
Finns det några fel eller rätt egentligen?

Jag vet inte.

Kär är jag. Tror jag i alla fall.

Det pirrar sådär härligt i magen, jag kan inte sova om nätterna.

Jag kanske är kär i kärleken. Men jag tror inte det.

Jag vet inte.

Det finns så mycket känslor. Så mycket om, och men. Så många kanske. Och så många ja och nej.

Du kanske inte förstår. Förstår vad som händer inom mig. Du kanske inte vet vad du gör.

Eller så vet du det.

Jag vet inte.

Jag saknar dig. Jag längtar efter dig. Jag vill ha dig. Här och nu.

Vill jag ha dig? Saknar jag verkligen dig? Längtar? Är det så, att min värld är uppochner, endast för dig?

Jag vet inte.

Livet är inte en dans på rosor. Men med dig, kanske? Dansa med mig, genom livets svåra steg. Vi kan lära oss att hålla takten, följa melodin. Det går, kom, ta min hand. Vi dansar tillsammans.