Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag klarar inte det här mer.

Jag vill skrika allt vad jag har och springa härifrån, men jag kan inte. Det går inte.

Jag älskar dig så jävla mycket, men du sviker mig gång på gång.

Vissa saker ska man inte veta, men när det redan är försent då?

Vad fan gör man då?

Jag skakar. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar.

Jag vill sparkas och slåss, men mina muskler bara viker sig.

Du är ett svin.

Mitt svin.

Fyfan vad jag hatar det här.

Kan inte du bara älska mig?

Bry dig om mig, litegran iallafall?
Det är allt jag vill.

Du ska vilja ha mig, inte andra.

När ska du förstå det?

Jag kan inte prata med dig om det, för då är det jag som gjort fel.

Vad du än gör, så lyckas du alltid lägga skulden på mig.

Det finns ingen jag kan prata med, berätta hur jag känner.

Ingen som kan ge mig goda råd och säga att allt kommer bli bra.

Snälla bara ta mig härifrån. Långt bort där ingen känner mig, långt bort där jag inte behöver känna. Nånstans bekymmerslöst.

Där allt är bra och jag är lycklig.

För snart kommer allt gå åt helvete.

Det finns inte nånting om hjälper, ingenting som lindrar smärtorna bara lite.

Jag vill slippa tänka och fundera. Försöka hitta på lösningar och genvägar till allt, som ändå inte funkar tillslut.

I allt du gör försöker jag hitta små spår av allt jag redan vet, så att jag ska kunna konfrontera dig utan att avslöja mig själv. Men det blir bara värre. Även fast jag har massor jag kan säga till dig, så vågar jag inte. Orden vägrar komma ut. Jag kan allting utantill numera, meningarna som är menade för dig går bara runt, runt i mitt huvud.

Det kommer vara du som släpper taget snart.

Och jag kommer falla utan att någon fångar mig.